On my waaaaay!
Tänkte fördriva tiden lite nu när jag har en ganska lång tågresa framför mig och göra ett inlägg!
En fråga jag har fått av dom allra flesta är "hur kom du på den idéen?". Haha ja alltså det var ju inte direkt så att jag satt hemma en fredagkväll och tänkte "fan asså jag vill åka till ett litet samhälle i Aten och jobba med sköldpaddor". Efter studenten så gick jag till Navigatorcentrum (rekommenderar verkligen alla nyblivna studenter att gå dit!! Bästa jag gjort, och vore det inte för mina föräldrar hade jag aldrig gått dit, och jag hade inte heller suttit på tåget för att göra en resa för livet precis just nu) för att få lite hjälp att komma igång med jobb. Väl när jag var där så fick jag en egen coach som dom kallar det, hon började fråga lite om mig och vad jag hade för framtidsdrömmar osv. Jag sa då bl.a att jag ville vara volontär utomlands. Det var väl där allt började antar jag. Detta var ju ganska länge sen, men enda sen hon nämnde volontärarbetet i Grekland så har jag varit jätte intresserad. Efter nyår så fick jag skicka in ett motivationsbrev om varför just jag skulle få åka! Ja och sen en dag så ringde min coach och ba "vi vill skicka iväg dig till Grekland!", gissa om jag blev glad!! Min motivering var att jag såg denna resa som en utmaning för mig själv, att jag ville utvecklas/växa som person, att stärka både självförtroende och självkänsla men dels att klippa navelsträngen. Jag har ju alltid kunnat ringa mamma och pappa när nåt är jobbigt eller om jag inte hittar det jag vill ha i affären. Sen ville jag ju också såklart uppfylla en av mina mål här i livet - att vara volontär utomlands. Jag ville ju inte bara åka för min egen skull, jag ville också åka för att göra skillnad. Att kunna hjälpa andra men även rädda djurliv! Sen ska det ju också bli helt fantastiskt att få lära sig om massa olika kulturer och att se Grekland som är så underbart fint!
Ja ja, så nu sitter jag här på tåget och har precis passerat Bräcke. Efter några fällda tårar och ett jobbigt hej då till vänner och familj så är jag på väg. Frågade mig själv igårkväll vad jag har gett mig in på. Ska jag verkligen vara utan allt jag har i ett halvår för att åka och vara med människor som inte ens pratar mitt egna språk? Ja det ska jag faktiskt. Jag ska nu möta en av mina största rädslor. För många kanske detta är piece of cake, men för mig som har varit i samma lägenhet, ett samtal bort eller kortare avstånd ifrån mina föräldrar under snart 20 års tid, är det här en stor utmaning. Bara att liksom måsta kommunicera helt och hållet på engelska ska ju bli väldigt intressant haha..... Men det är ju därför jag åker, för att lära mig allt jag just nu inte kan eller är så bra på!
Det värsta med resan har jag iallafall lyckas att ta mig igenom, att vinka av mamma, pappa, min älskade underbara bästa vän och Amandas fina Teo! Jaaaa det var inte lätt minsann :))) Trodde jag skulle klara mig utan tårarna, men icke!
